Matilda

Småretades med Hugo förut, bara på skoj, och genast smalnade ögonen på honom och han skrek-"Du är ingen!". Jag började gapskratta och kunde inte sluta och samtidigt satt mamma där o försökte lugna honom genom att göra "i ett hus i skogens slut liten tomte tittar ut..." och alla rörelser som hörde till. Direkt tindrade han upp och gick från helt galet förbannad till ett leende som räckte ända till öronen. Vid blotta åsynen av detta personlighetsbyte fortsatte jag skratta så tårarna rann. Herregud, han är för söt! Han satt där o sjöng o gjorde rörelserna med en sån entusiasm jag aldrig sett förr.

Måste fortsätta plugga nu, har so-prov imårrn.