Matilda

Jag slutade mitt heltidsjobb förra veckan, jag var omtyckt och allt har gått bra men det är många omständigheter som gör att jag ville sluta. Och det gjorde jag mycket rätt i för bara timmar efter fick jag ett nytt, som hittills verkar helt fantastiskt, känns som att det kommer bli mer terapi än arbete, allt jag drömt om! Börjar den 26e december och jag längtar faktiskt lite!

 

Imorgon(måndag 23e) åker jag till Finland och firar julen med Marcus familj, ska bli riktigt roligt. En kort visit bara pga våra jobb men vi kommer kanske tillbaka dit i januari. Följer med honom till jobbet i hamnen på morgonen och sen går båten till Vasa typ klockan nio om jag minns rätt. Framme någon gång runt ett-två.

 

Vill önska er alla en God Jul och ett Gott nytt år, det här nya jobbet gör att jag kommer ha mer ledig tid och vi planerar att åka ner till östergötland och småland i februari. Längtar efter det också!

 

Min pappa har fyllt 50 år, ja visst, herregud vad gammal jag blivit, nästan halvvägs dit. Jag brukar väl oftast nämna min mamma här och ja hon är ett sjuhelsikes fruntimmer min mor, om det inte vore för den fula bilen och alla hundarna skulle nog världens alla karlar och kvinnor vara efter henne. Men min pappa, ja han är ju precis lika mycket men han fattar det ju inte själv. Går liksom runt och tror att han är bara vanlig. Jag skrev ett brev som jag aldrig postade men vad sjutton, jag känner att andra kanske behöver veta de med. Så de inte tar han för givet!

"Hej pappa!

Nu har du fyllt 50 år och jag har inte känt dig i alla dessa, men jag kan berätta om de 22 senaste. (jag har ju dock ärvt ditt dåliga minne så sänk förväntningarna)

Jag minns då vi tassade till köket tidigt på morgonen för att hinna gör oboy och tunnbrödsmackor med smör lagom till skidskyttet… Det var nästan lika spännande som när vi stod i stövlar och pyjamas vid husknuten och tittade på fladdermössen med ficklampor i högsta hugg. Totalt livrädd att de skulle krocka in i en, men för fascinerad för att gå tillbaka in. Jag minns även att jag hade södra sveriges häftigaste gunga bredvid stugan i Forsby, och definitivt den uthålligaste pappan som inte bara puttade mig hela dagarna utan även Sofie, Elin, Anton, Beckis och ja, de flesta som hade vägarna förbi… Jag minns de hejdlösa skratten varje gång vi tittade på Wallace och Gromit, och hur du kunde göra en perfekt imitation av Wallace, "Men vi har ju glömt kexen, Gromit!". Jag minns när vi övningskört och jag fått motorstopp mitt på vägen och du lugnt säger "det är ingen fara, bara att starta igen" trots att jag hyperventilerar och helst vill springa därifrån. 

När vi på vintern satt klistrade framför köksfönstret och du förnöjt utropade vad varje fågelsort var vid mataren. Kanske också berättade deras väg till Sverige. När vi paddlade kanot, fast det var ju du som paddlade mest jag hade fullt upp med att nästan slitas överbord av alla näckrosor. Jag minns när vi skulle tälta och inte hittade något bra ställe, men kampa, det skulle vi prompt göra! Äventyret slutade i en översvämmad kohage. Och jag minns alla gånger du sett en fågel i skyn och bett mig gissa vad det var, och jag i princip alltid svarade ormvråk för att det helt enkelt var störst chans att det var just en ormvråk. Ingen annan än du ser ju för sjutton något annat än en prick. Jag minns förra julen när vi betraktade lillasyrran och du lade armen om mig och kramade till och jag tror jag växte en decimeter.

Jag längtade alltid till helgerna med dig, och jag kände aldrig att jag störde eller var i vägen. Jag växte upp i vetskapen om att jag var ett glädjeämne, tack för det. Tack också för att jag nu har fotografier på mig själv från varje skolavslutning, varje tappad tand, alla sommarbad, öppnandes varje julklapp...Bilder på mig med alla katter, bredvid milstenar, på vasamuseet, på släktträffar, ridlektioner.. Varenda skrubbsår och tårtkalas finns dokumenterat.

Av dig har jag fått det där mjuka, den där sidan av mig som kanske är lite för snäll och ber om ursäkt lite för ofta, som gillar att hjälpa andra så mycket att man slår knut på sig själv. Som kanske dömer sig själv lite för hårt. 

Vad det blir av mig och Agnes behöver du inte bekymra dig om, grunden har du lagt bra. Och vad vi än tar oss för i livet så kan du vara säker på att vi alltid är stolta över DIG. Du är stor på jorden pappa."

Ja nu var det länge sen. Och mycket har jag gått igenom. Jag har försökt prestera och pressat och misslyckats och skämts och dragit igång för mycket och inte orkat göra någonting. Jag har inte vetat min gräns och höll aldrig tillbaka. Blev lite utbränd, fick en släng av utmattning. Ja sådär som det är. Ibland kom jag på mig själv med att tänka att det här är ju inte så farligt, för att i nästa sekund glömma bort vägen hem. Tycka att fyra dygn utan sömn är ju ingenting, vi klarar lite till, kroppen och jag! Fast det gör den ju inte, magen tog stryk och kroppen tog stryk och huvudet tog stryk. 

 

Bröt med livet i juni, fiskade lite, klappade hundarna, försökte sova. Målade en akvarell. Efter sommaren var jag väl okej, fick fatta en massa beslut och det blev ett bakslag med ett hjärta som bankade hela nätterna men sen var det bra. Det är svårt, som för så många, man vill ju se hur långt det går att gå, vad man kan förverkliga och hur man kommer åt kickarna och hinna med allt och alla. Och göra som alla tycker är rätt, och följa alla råd, men huvudet blir ju fullt. 

 

Jag sökte jobb i Umeå juli, tänkte prova det istället för studier ett tag. Personlig assistent! (Försöker ännu att inte skämmas över att jag inte blir akademiker just nu) Har hela hösten känt mig värdefull och uppskattad och kanske hittat det där jag är bra på. Att hjälpa och lyssna och sköta om. Har fått mycket erfarenhet, varit på intervjuer och fått erbjudanden och blivit otroligt bemött. Det känns fint! Har jobbat lite väl hårt oktober, november, december så nu lyssnar jag och slår i bromsen. Kanske byter arbetsplats och arbetstider. Försöker minnas att "jag har alla möjligheter" och inte måla fan på väggen jämt, det finns ju så mycket finare saker att måla. 

 

Jag sover nu för tiden, jag säger nej ibland, jag följer inte regler och sätter inga krav. Det fungerar ganska bra! Magen är ett smörgåsbord av intolerans, IBS, Crohns sjukdom och stressmage. Men det är bara att gilla läget. 

 

Vad mer.... Jo jag har avslutat en kärlek och funnit en annan. Jag är lite vilsen i världen och kanske har jag gett lite mycket och lite för länge när det inte fanns så mycket av mig att ta. Fel tid i livet och fel människa även om vi hade väldigt roligt ibland. 

 

Nya tag! Senaste månaderna har jag varit på rätt spår, livet är gött och jag plockar upp fler och fler delar av livet på bordet igen. Dags att testköra hur det är att blogga, vet ju att familjen vill veta hur det är för tokan som försvann och här är jag igen. 

 

Ha det fint, snart kommer lite bilder upp förhoppningsvis!