Hej! Igår förlovade vi oss, blev stormade av grattis och lyckönskningar, alldeles varm i kroppen. Vi gjorde inget mer speciellt än att promenera vid umeälvens delta. Så himla fint och himlen levererade ett fantastiskt kvällsljus. 17/9-14 är vårt datum.
 
 
 
 
 
När pappa var här försökte vi hitta en laxtrappa strax utanför Umeå, vi hittade den inte då men jag och Marcus åkte själva och letade någon dag efteråt. Och vad häftigt och fint det var!
 
 
Den här sommaren har nog varit en av de bästa någonsin. Vi har haft besök av många nära och kära, kommit helt till rätta i nya lägenheten, badat, umgåtts med alla vänner och njutit. 
 
Pappa m.familj körde upp med släp, och tog med sig finfina möbler och saker. Det blev några intensiva dagar då jag kunde umgås med lillasyrran. Firade min födelsedag då också och det var alldeles lagom med ett gäng runt bordet som satt och småpratade. Alldeles perfekt. Och tack alla, speciellt farmor och farfar som skickade hälsning och present upp hit även om jag isolerat mig i norrland senastre tre åren. Det värmer.
Sen kom mamma! Tre dagar stannade hon i vårt gästrum innan det var dags att åka hem igen. Dessa besök är hur roligt som helst men lämnar alltid ett tomrum efter sig, och man kan inte sluta tänka på hur himla långt det är till alla. Man kan inte precis svänga förbi på en kaffe när man känner för det. 
 
Och badat har vi gjort! Det var otroligt varmt här i umeå väldigt länge så t.o.m. jag, badkrukan, badade upprepade gånger i havet. Underbart var det! Hmmm ja vad mer, bio, middagar i vanlig ordning. Marcus mamma var på besök igår, också himla trevligt. 
 
 
 
Och allt som vi gjorde i den stunden vill jag göra om, för det ekar i huvudet...
 
 
Jag minns när mamma kom hem med henne i famnen, precis som i fotot ovanför satt hon lutad mot mammas bröst och plirade nyfiket mot mig mellan lockarna  
 
Jag minns att jag inte gillade hennes namn hon fått hos de som närt henne från födseln. Molly. Så vanligt, tråkigt, ALLA heter Molly. Men det blev i samma stund jag såg henne det finaste namnet i vokabuläret. Det klingar ju så vackert så jag vet inte vad
 
I åtta år har vi gråtit i hennes päls och skrattat åt hennes upptåg och svurit över hennes dumheter. Människor som förkunnat att de "aldrig förstått sig på hundar" har suttit med henne i famnen och känt sig mer älskade i den stunden än någonsin tidigare, och med glitter i ögonen inte kunnat värja sig. Allt vi saknat har vi sett i hennes ögon, jag såg morfar. Jag svär att hon hade morfars lugn och vänlighet i ögonen. 
 
När jag jobbade i antikaffär låg hon sträckt över mitt knä, gav mig pussar i pauser och tittade på kunderna. En pojke som hade hemlängtan släppte inte taget om henne så de låg på golvet bakom disken, pojken och min hund, medan morföräldrarna åt på restaurangen bredvid och packade bilen. En hundrädd gammal dam bad att få kika på henne, och hon smög fram när hon blev kallad på, och lade huvudet i hennes hand. De tittade på varandra, bara så. Blickstilla.
 
Hon fick avsluta sina dagar för 16 månader sedan, 2 april 2013, precis vid den tuffaste tiden i mitt liv. Men det skulle nog vara så. Hade hon funnits där hade jag legat med huvudet i hennes päls och glömt, men aldrig läkt. Jag hade aldrig behövt vara stark och resa mig upp, för där vid henne hade det varit så lätt att existera. 

När man skaffar ett djur bor lyckan att ha dem alltid bredvid sorgen att de en dag kommer försvinna. Man skrattar, och sörjer, från den dag de dyker upp i hemmet. Jag gråter floder vid tanken på djuren jag fått dela livet med och de jag förlorat, likväl de jag kommer någon gång få säga farväl till. Men det är livet och det är mänskligt och den förmågan att känna ska vi vårda.

 
Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat
och där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick



Vi är i Finland ett par dagar, åker båt, släktträff ikväll och ska gå och kika lite i Vasa närmsta dagarna. Tokvarmt och soligt! Har varit kasst väder nästan hela juni(minusgrader för bara en vecka sedan), så himla skönt med lite värme! Kram på er!










I söndags flyttade vi med goda vänners hjälp och sedan dess har vi försökt packa upp och skapa någon slags ordning! Helt utmattade men åh vad vi trivs! Soffbordet på bilden är vi riktigt stolta över då vi fick det nedslitet av en barnfamilj för 50:- men med lite sandpapper och många lager färg glänser det som en stek på grillen. Riktigt tråkig dag att fota men det fick gå. Vi kör alltid budget och medel men efter en tuff jobbvår unnade vi oss en oförskämt stor tv, vår födelsedagspresent till varandra. Filmnördar som vi är. Ljudsystemet fick Marcus som muta av sina föräldrar när han var tonåring, för att åka på ett diabetesläger. Bra att vara knusslig ibland. Vårt största projekt just nu är att få ordning på balkong och kontor/gästrummet, återkommer med uppdatering!

3a i perfekt läge ett stenkast från mataffär och busshållplats utanför porten. Byggt 2008, fjärde våningen. Vi har bara ett andrahandskontrakt på 12 månader men under den tiden ska vi njuta av den här och leta efter något mer permanent! Hyresvärden tömmer allt så det kommer kännas som helt och hållet våran. Vi föll direkt, lite dyr, men ett år fixar vi.

Wiiii! 











Nu flyttar vi. 1a Juni. Till världens finaste trea med luftiga rum och fönster åt flera håll. En balkong där man kan sitta med frukosten och höra fågelkvittret. Två sovrum, varav det ena kan inhysa antingen inneboende vid höstens kursstart(någon som vill studera i Umeå?) och övrig tid vara kontor eller gästrum. Kommer trivas så ofantligt bra.

Jag växlar mellan världens lyckokänslor och småpanik. Hur fasen ska det här gå till? Inte fysiska flytten, bära omkring på tre års samlat skit från min lägenhet oroar mig int. Men att flytta ihop. Jag har alltid krävt så stort privat utrymme att t.o.m mamma behövt knacka på dörren. 

Kvinnan jag jobbar hos säger "Man får aldrig säga hårda ord i ilska, tala aldrig när du är arg", det ska tydligen vara lösningen på alla relationsproblem som kan dyka upp. Men jag kan ju aldrig hålla käften när jag är arg! Får verbal diarré av bara tanken på att vara tyst. Och varit det minsta sur på Marcus har jag aldrig varit så krävs nog något slags sadistisk sektmedlemskap från hans sida innan jag blir arg. Och då måste jag få skrika eller slå en swing åtminstone.

Man får så många råd att det känns svårare än en rymduppskjutning det här.

"Jag är för stressig, det kommer tära på förhållandet"
"Marcus knyter skorna annorlunda, det här kommer aldrig fungera!"
"Han är vänsterhänt, jag är högerhänt, vad ska vi göra?!"

Ja ni hör ju. 

(Men med en nypa salt ska allt tas, för jag vet ju att vi är två självständiga individer med en del vett som inte bara älskar varandra utan är bästa vänner. Det är viktigt! )



Vi hade en kanonvistelse hos mor och far. Solen strålade nästan hela dagarna, vi fick bo i egen liten stuga där vi kunde sträcka ut oss och slå upp dörrarna på morgonen och höra fågelkvittret till morgonkaffet. Lånade farmor och farsfars bil vilket var ovärderligt! Möjligheten att kunna åka fram och tillbaka mellan platser och människor för att maximera tiden vi hade gjorde allt hundra gånger bättre. 
 
Lite sorgligt kändes det för annars brukar jag alltid besöka föräldrahemmet med vetskapen att jag återvänder för en hel sommar snart igen, men den här sommaren stannar jag i Umeå. Kanske får jag en längre lucka i schemat så jag kan komma på en kort visit igen. 
 
Efter att vi varit en natt hos syster med familj i Sthlm så kom vi hem(välkomnades av världens bästa vänner på flygplatsen, vilken tur att man har dom!) och kastades in i vardagen direkt med jobb och fix. 
 
Marcus och Willie i Helgenäs:
 
Systerdotter Ida 6 veckor, vilken goding!:
 
 
 
Förra inlägget var ett utkast haha, pinsamt!
Det är väldigt roligt på jobbet just nu, min kund/brukare/arbetsgivare gör just nu sin andra bok så jag sitter på kvällen och skriver medan hon dikterar, och på natten korrläser och renskriver jag tidigare kapitel innan de lämnas till sista touchen(där allt läggs ihop och blir ett snyggt manus) och sedan förläggaren. Har fått en sån där charmig valk på långfingret nu, men det är så himla kul och timmarna på natten går extremt fort när man har något att göra. 
 
Man får en väldigt skrivlust själv när jag är med i hela den här stora proceduren. Varje morgon när jag slutar längtar jag tills jag kommer hem och kan skriva ner mina funderingar, tankar, minnen och dedikationer som jag alltid gjorde förut, men det slutar alltid med att jag somnar med öppen mun och pennan i hand medan teet står och kallnar. Och när jag är ledig, ja då är man inte kreativ för fem öre. Men så är det, inget kan forceras.
 
Har fått beröm för min "språkliga begåvning" vilket genast får mig att tänka på hur jag slarvar när jag skriver här. Det flesta inlägg slänger jag ihop mitt i natten och skiter blankt i både grammatik och form. Jag är ju bra på att skriva egentligen. 
 
Vilket får mig att åter igen fundera på boken jag vill skriva om släkten som aldrig lämnar planeringsstadiet. Första steget är att gå en kurs i släktforskning, sedan ta en diktafon och börja samla historierna. Så fort jag har materialet, faktan, så kan jag vara lugn. För det är lite stressigt, det finns nämligen en gräns för hur gamla människor kan bli(ursäkta min uppriktighet) och eftersom jag är hopplöst o-medial så är det här och nu som gäller och hinna ta upp folks berättelser innan de trillar av pinn så jag kan föra deras historia vidare. 
Så nej, vill inte skriva några romaner eller deckare eller sånt, jag har ingen fantasi. Men jag har den här boken som livsprojekt kan man säga.
 
Sitter och filurar på min framtid lite, vad jag ska göra och när jag ska göra det, har tagit pluggpaus nu för att tänka över det ordentligt. Lite punkter jag kommit fram till:
 
-Jag har ett toppenjobb, extremt bra jobb. Det vill jag fortsätta på även i höst och kanske längre, så studier bör vara på halvfart(om jag börjar i höst vilket verkligen inte är säkert).
 
-Jag har funderat på att studera vidare inom ekonomisk historia för att slutligen bli konsult, men det är ett osäkert kort. Mina 2 år på universitetet skulle dock komma till mer nytta där.(har läst historia a+b, juridik, organisation och ledarskap samt sociologi)
 
-Jag kan verkligen tänka mig att arbeta inom vården, jag trivs bra och har alltid gjort, men skulle helst vilja inrikta mig mer på det psykiska än det fysiska. Psykologprogrammet är dock tufft och långt och jag behöver sätta ett bättre högskoleprov innan dess. Terapeut likaså. Jag har verkligen börjat fundera på speciallärare, specialpedagog, förskollärare eller något liknande där jag får arbeta med barn. Börja som förskolelärare för att sedan specialisera mig på funktionshinder, döva/blinda eller en väldigt snäv inriktning- barn som utsatts för trauma eller med mer psykiska problem, där man fungerar som stöd och rådgivare. Jag jobbar som vikarie hos en liten flicka som går i specialklass så har sett hur pedagoger och lärare har arbetat med de barnen och även med oss assistenter. Deras arbete med hur de tänker ut övningar och tekniker för att stimulera barn med speciella behov verkar jätteintressant! Så summa summarum; bli lärare eller förskollärare för att sedan specialisera mig om jag vill.
 
Jag är så svår för jag är verkligen tudelad på allt! Gillar pappersarbete och att organisera, läsa, analysera, jobba med siffror och statistik och se samband och konsekvenser. Är superintresserad av historia, och ekonomi. SAMTIDIGT är jag lekfull och social, vill möta människor och göra nytta och ta hand om. Hålla i handen, vara pedagogen och en medmänniska. När jag studerar saknar jag arbetet, och när jag har arbete så saknar jag studier. 
 
Kanske ska man bara hoppas på en utopi med feodalism, "ge ma en stuga med en getabock och ett stycke jord så drar jag in potatisen(till vasallen)"
Står här och hackar morötter med min nya kniv jag köpte på Iitala-shopen i Vasa, fatta hur en liten grej kan revolutionera vardagen. Men det är en sån där supervass som man kan skära av sig fingret med och inte märka något förrän man hittar något mer al dente i rotmoset, så ska vara försiktig. Morötter ja, köpte fyra kilo morötter för de var fina och billiga och nu vet jag inte vad jag ska göra med dem. Frysen är min bästa vän(morotssoppan far in direkt). Kanske ugnsrostar lite.... Tur att magen min tål en del billigt som rotfrukter och råg iaf! 
 
Men det var ju inte det jag skulle säga utan att biljetterna hem äntligen är bokade. 6 mars flyger vi neråt och kommer fram med bussen 19.45. Wii! Kommer bli en hetsig och lite hattig vistelse då jag vill få ut maximalt av de dagarna och hinna träffa all när de har tid. Frukost där, eftermiddagen där, en sväng dit och en sväng dit.. Och vill ju inte bara träffa familjen utan också visa Marcus mina favoritställen. Men gud vad jag längtar!
 
Nu jobbar jag dubbelpass i helgen, ska träffa psykoterapeuten på måndag, och sen dubbelpass igen. Nu är det bäst att jag springer och handlar nattamat och så slänger mig i säng så jag är utvilad. 
 
Ha det bra!
 
Här är lite bilder från boken jag köpte i finland förresten, "Vårt land" tror jag den heter. Köpte den som inspiration, för vilka fina dokumentärfotografier det är i den! Påminner om en av mina favoritfotografer Sune Jonssons verk. 
 
"Hej det här är Kjell från bemanningen!"
"Tja!"
"Kan du tänka dig att arbeta idag hos XXX? Vi har en sjuklucka och behöver vik"
"Nej tyvärr, har precis kommit hem från jobbet och behöver sova"
"Är du säker, du låter ju jättepigg!"
"Haha ja jag är säker"
"Okej då, tack ändå! Ha en bra dag!"
"Detsamma, puss puss!"
"..........."
 
Jag SA ju att jag var trött.