Det här kommer bli sjukt långt, det kommer säkert ligga kvar i blogg.se´s arkiv i flera år innan nån kan bräcka detta inlägg i längd. Men vad ska jag göra, jag vill skriva om allt, allt, allt och det blir klurigt att dela upp det.
Imorse gick jag upp astidigt(eller asasastidigt eftersom jag stiger upp astidigt i vanliga fall:D) för att göra mig iordning inför den sista dagen på Åbyskolan. Jag repeterar: Den sista dagen på Åbyskolan. Steg upp alldeles för tidigt och det resulterade i att jag fick ligga en trekvart i soffan, stirra upp i taket och lyssna på MTV. Min syrra tycker att jag är dum i huvudet som går upp så tidigt, hon själv går upp 20 min-en kvart innan hon ska vara på jobbet. Jag själv går upp vid kvart över 6, och bussen går vid 20 över 8. Ni kan räkna ut det själva. Imorse gick jag upp vid 6.
Min goa syrra hade tagit plattången med sig till hästterapeutkursen så jag stod där med en fjong i luggen och var totalt hjälplös. Fjongen fick följa med till skolan och på varenda foto min pappa har tagit så är fjongen där, retsamt utstickande ur luggen. På varenda ett!
Först när vi kom till skolan fick vi klarröda nejlikor(det kanska bara finns en färg på nejlikor?) för att visa att vi var avgångselever. Rektorn delade ut dom och när jag kom fram till henne så sa hon gravallvarligt på sin finlandssvenska dialekt- "Jag vill tacka dig för den här tiden på Åbyskolan bla bla bla..". Hon såg jättesentimental ut och tittade på mig och sa saker som att det har varit jättekul att ha mig här på skolan. Eh? Har hon någonsin sett mig? Nån gång på tre år har hon kanske sagt hej när hon mött mig i en nästintill tom korridor och det hade varit pinsamt om vi inte hade sagt nåt till varann. Jag kände hur skrattet bubblade i halsen på mig, jovisst, sure, du kommer säkert sakna mig.
Efter det var vi i vår klass en timme eller så. Klassens högsta önskan den sista skoldagen var att fåspela quake i datasalen. Det fick vi, i fem minuter. Sen fikade vi, en bakelse som smakade plast, bergis köpt på konsum. Men mentorerna ska ha cred för att dom försökte. En mejllista skickades runt som alla fick skriva i, sen kopierades den upp och alla fick varsin kopia av pappret.
Sen ställde vi upp oss och gick till kyrkan. Väl där blev det lite musik och sång, lite tal av prästen och rektorn och stipendier delades ut. Först var det bästa idrottspojke och idrottsflicka(båda från Å, yes!) och sen tog dom upp typ 30pers eller fler som fick Åbyskolans stipendium med personliga motiveringar. Icka fick för att hon har utvecklats från att vara blyg till mer självsäker och Sabina den lilla sötingen fick stipendie för att hon var en glädjespridare och alltid ser allt från den positiva sidan. Där fick jag lite glans i ögonen. Det är ju precis så hon är! Och man uppskattar det inte så mycket som man borde. När man är allmänt trött på allt och saker skiter sig hela tiden så studsar hon upp brevé en och frågar på bred skånska hur det e och sen berättar hon nånting som man bara förstår hälften av och man kan fundera i flera dar på vad som igentligen var poängen? Men det spelar inte så stor roll för just då så är det roligt. Jag lyssnar sällan på vad det är hon säger, jag typ bara stänger av hörseln och ser denna lilla skåning gestikulera och spärra upp ögonen av iver samtidigt som munnen rör sig nonstop. När hon slutar kan man bara le. Det är det som är så sjukt med henne, hon är ett sömnpiller som fungerar omvänt och med biverkning. Nu blev det lite off topic:D Sen nångång efter så blev det ett stipendie i bild. Två personer får det stipendiet, två personer. Och jag var en av dom!!! Fatta va kul!
Efter det så gick vi tillbaka till skolan, där fick vi våra betyg. Jag är inte en sån som skryter med betyget och lägger ut det på bloggen, tycker det är lite "nja". Men såklart, det är upp till var och en.
Sen gick vi från Skoldörren bort till herrgården och hyllades där på trappan. Fick en massa rosor och delade ut en hel massa rosor också. Jag hade sagt till mamma vad hon skulle köpa och hon kom med en stor bukett med "dela-ut-rosor". Sa hej då till nästan alla, var lite sorgligt. De flesta kommer jag ju se på gymnasiet, och några kommer jag antagligen gå i samma klass som. Men endå. Lärarna var faktiskt också lite sorgligt att säga hej då till.
Nu på eftermiddagen har jag varit hos pappa, vi åt på restaurang. Och alldeles nyss var farmor och farfar här och fikade för att fira mig.
Nu har jag lite cash igen, måste spara nu till resan! Fick 300:- av pappa och Johna, 250:- i stipendiet och 400:- i euro av farmor och farfar.
