Matilda

Tittade på Babel igårkväll till kl halv två. Det bästa jag någonsin sett. Så stark, så rå och så vacker. Låg o grät för mig själv där. Mitt i mörkaste natten. Jag kan fortfarande inte förstå hur människor kan spela så ohyggligt bra. Dom utstrålade riktiga känslor, inget verkade fejkat. Hela filmen slår en som en knytnäve i magen, och jag skulle inte frivilligt vilja se den igen. Det är en film man ser en gång och har sen i bakhuvudet resten av livet. Bar ni när jag tänker på den så går det en rysning genom hela kroppen.

Brad Pitt och Cate Blanchett är stora namn, men dom är en förhållandevis liten roll och gör trots det såååå mycket till filmen. Aldrig förr har jag sett två skådespelare förmedla så mycket känslor, så äkta.
Och för att inte tala om dom små bröderna från Marocko med sin pappa som jag tyckte så synd om. Vilket skådespeleri!. Alla andra filmstjärneungar från hollywood kan ju slänga sig i väggen.
Och Rinko Kikuchi, var väldigt stark som desperat och dövstum.

Jag kan fortsätta i all evighet, men jag slutar nu. Regissören Alejandro González Inárritu har gjort en mästerlig film.