När pappa var här försökte vi hitta en laxtrappa strax utanför Umeå, vi hittade den inte då men jag och Marcus åkte själva och letade någon dag efteråt. Och vad häftigt och fint det var!
Den här sommaren har nog varit en av de bästa någonsin. Vi har haft besök av många nära och kära, kommit helt till rätta i nya lägenheten, badat, umgåtts med alla vänner och njutit.
Pappa m.familj körde upp med släp, och tog med sig finfina möbler och saker. Det blev några intensiva dagar då jag kunde umgås med lillasyrran. Firade min födelsedag då också och det var alldeles lagom med ett gäng runt bordet som satt och småpratade. Alldeles perfekt. Och tack alla, speciellt farmor och farfar som skickade hälsning och present upp hit även om jag isolerat mig i norrland senastre tre åren. Det värmer.
Sen kom mamma! Tre dagar stannade hon i vårt gästrum innan det var dags att åka hem igen. Dessa besök är hur roligt som helst men lämnar alltid ett tomrum efter sig, och man kan inte sluta tänka på hur himla långt det är till alla. Man kan inte precis svänga förbi på en kaffe när man känner för det.
Och badat har vi gjort! Det var otroligt varmt här i umeå väldigt länge så t.o.m. jag, badkrukan, badade upprepade gånger i havet. Underbart var det! Hmmm ja vad mer, bio, middagar i vanlig ordning. Marcus mamma var på besök igår, också himla trevligt.
Och allt som vi gjorde i den stunden vill jag göra om, för det ekar i huvudet...
Jag minns när mamma kom hem med henne i famnen, precis som i fotot ovanför satt hon lutad mot mammas bröst och plirade nyfiket mot mig mellan lockarna
Jag minns att jag inte gillade hennes namn hon fått hos de som närt henne från födseln. Molly. Så vanligt, tråkigt, ALLA heter Molly. Men det blev i samma stund jag såg henne det finaste namnet i vokabuläret. Det klingar ju så vackert så jag vet inte vad.
I åtta år har vi gråtit i hennes päls och skrattat åt hennes upptåg och svurit över hennes dumheter. Människor som förkunnat att de "aldrig förstått sig på hundar" har suttit med henne i famnen och känt sig mer älskade i den stunden än någonsin tidigare, och med glitter i ögonen inte kunnat värja sig. Allt vi saknat har vi sett i hennes ögon, jag såg morfar. Jag svär att hon hade morfars lugn och vänlighet i ögonen.
När jag jobbade i antikaffär låg hon sträckt över mitt knä, gav mig pussar i pauser och tittade på kunderna. En pojke som hade hemlängtan släppte inte taget om henne så de låg på golvet bakom disken, pojken och min hund, medan morföräldrarna åt på restaurangen bredvid och packade bilen. En hundrädd gammal dam bad att få kika på henne, och hon smög fram när hon blev kallad på, och lade huvudet i hennes hand. De tittade på varandra, bara så. Blickstilla.
Hon fick avsluta sina dagar för 16 månader sedan, 2 april 2013, precis vid den tuffaste tiden i mitt liv. Men det skulle nog vara så. Hade hon funnits där hade jag legat med huvudet i hennes päls och glömt, men aldrig läkt. Jag hade aldrig behövt vara stark och resa mig upp, för där vid henne hade det varit så lätt att existera.
När man skaffar ett djur bor lyckan att ha dem alltid bredvid sorgen att de en dag kommer försvinna. Man skrattar, och sörjer, från den dag de dyker upp i hemmet. Jag gråter floder vid tanken på djuren jag fått dela livet med och de jag förlorat, likväl de jag kommer någon gång få säga farväl till. Men det är livet och det är mänskligt och den förmågan att känna ska vi vårda.
Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat
och där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick
