Matilda

Det är väldigt roligt på jobbet just nu, min kund/brukare/arbetsgivare gör just nu sin andra bok så jag sitter på kvällen och skriver medan hon dikterar, och på natten korrläser och renskriver jag tidigare kapitel innan de lämnas till sista touchen(där allt läggs ihop och blir ett snyggt manus) och sedan förläggaren. Har fått en sån där charmig valk på långfingret nu, men det är så himla kul och timmarna på natten går extremt fort när man har något att göra. 

 

Man får en väldigt skrivlust själv när jag är med i hela den här stora proceduren. Varje morgon när jag slutar längtar jag tills jag kommer hem och kan skriva ner mina funderingar, tankar, minnen och dedikationer som jag alltid gjorde förut, men det slutar alltid med att jag somnar med öppen mun och pennan i hand medan teet står och kallnar. Och när jag är ledig, ja då är man inte kreativ för fem öre. Men så är det, inget kan forceras.

 

Har fått beröm för min "språkliga begåvning" vilket genast får mig att tänka på hur jag slarvar när jag skriver här. Det flesta inlägg slänger jag ihop mitt i natten och skiter blankt i både grammatik och form. Jag är ju bra på att skriva egentligen. 

 

Vilket får mig att åter igen fundera på boken jag vill skriva om släkten som aldrig lämnar planeringsstadiet. Första steget är att gå en kurs i släktforskning, sedan ta en diktafon och börja samla historierna. Så fort jag har materialet, faktan, så kan jag vara lugn. För det är lite stressigt, det finns nämligen en gräns för hur gamla människor kan bli(ursäkta min uppriktighet) och eftersom jag är hopplöst o-medial så är det här och nu som gäller och hinna ta upp folks berättelser innan de trillar av pinn så jag kan föra deras historia vidare. 

Så nej, vill inte skriva några romaner eller deckare eller sånt, jag har ingen fantasi. Men jag har den här boken som livsprojekt kan man säga.